Att hata sig själv

Jag undrar om jag någonsin kommer att bli sams med min kropp. Mitt självhat och kroppsförakt började så tidigt. Redan innan jag utsattes för det som inget barn ska behöva uppleva tyckte jag illa om mig själv, men när Det hände cementerades min uppfattning om min kropps äcklighet. Senare, vid de tillfällen jag spändes fast i bältessängen, gjordes avtrycken ännu djupare. Det är svårt att lära om. Jag försöker. Just nu är det en sådan dag (och natt) då jag inte står ut med att vara i min egen kropp, därför skriver om det istället, försöker att få någon rätsida på alla krokiga tankar. Det är svårt att vara fast i en kropp man bara vill springa ifrån, den krypande känslan etsar sig fast överallt, lämnar ingen ro.

Jag har tagit klivet av anorexivägen, och tillfriskningsvägen visade sig vara minst lika jobbig som ätstörningen i sig. Nu måste jag stå ut med att inte vara mager, vad nu det ska vara så viktigt för. Ärligt talat tror jag att jag för länge glömde varför det är viktigt, men jag fortsatte eftersom att det var det som jag hade lärt mig själv.

Men det känns så himla meningslöst att ägna ett helt liv åt att tycka illa om sin kropp (och sig själv)

Fastän min kropp för tillfället inte fungerar så bra så är det ändå den enda kroppen jag har. Förlåt för att jag har varit så elak mot dig ❤

 

Det meningslösa självhatet

Imorgon träffar jag psykolog E igen, slår mig återigen ner i fåtöljen i hennes rum. Jag ser inte fram emot det. Traumabearbetningen är jobbigare än vad jag hade trott, kanske har jag en del förväntansångest också, ångest inför att jag kanske kommer att få ångest. 

Hon är lyhörd, E. Kan läsa mig bra, men tvingar sig inte på. Jag har fått i läxa att skriva ner lite av mina tankar som jag får under veckan. Jag skriver i min riktiga dagbok, riktigt bläck, ord som fastnar på papper istället för på skärm. Maktlöshet, präntar jag ned.  Är inte maktlösheten störst av allt…? Större än både skräcken och skammen. Vanmakten som plågar så. 

”Du var bara ett barn”, säger folk. Ändå så hatar man sig själv.

Bildserier på repeat. Hjärnan fastnar i en loop av scener ingen vill komma ihåg. Ärren på mina armar gör mig påmind om hur jag förr gjorde för att ta mig ur dessa evighetslånga flashbacks (det är inget jag rekommenderar)

Varför hatar vi oss själva när skulden egentligen inte är vår? 

  

Söndagskväll

Så går även den här veckan mot sitt slut. Nästa vecka har jag inte mycket inplanerat – träffa psykologen E som vanligt, och så möte med läkaren gastromottagningen. Jag längtar tills målargruppen på aktivitetshuset börjar igen, jag tror det är om två veckor. Blir fint att få träffa tjejerna igen ❤ Jag hoppas att det kommer gå bra.

Min PTSD verkar ha tagit semester… har inte alls haft mycket flashbacks eller mardrömmar på senaste tiden. Ibland försvinner symptomen bara sådär, för att sedan komma tillbaka. Jag vet inte varför, men E har sagt att det inte är helt ovanligt. Jag är ju bara tacksam att jag slipper PTSD-helvetet för ett tag… en välbehövlig paus. Men PTSD:n har blivit mindre framträdande de sista åren, i början var det ett rent helvete dygnet runt, sedan har det successivt blivit bättre. Jag har ju inte fått någon behandling för det förrän jag kom till E, så det finns ju en god chans att det kan bli helt bra med rätt behandling. Jag vet inte varför jag inte har fått någon traumabehandling förut, jag har upplevt att vården inte har velat lyssna när jag har försökt berätta, och dessutom har det mesta fokuset legat på anorexin och på manierna. Det är till viss del förståeligt eftersom att anorexin har varit livshotande och manier tenderar att bli dramatiska. Men det hade ju varit bra om någon hade velat lyssna och ta på allvar, traumat har påverkat både anorexin och bipolariteten.

Det får nog bli en tidig kväll ikväll. Har haft ovanligt ont idag och smärta tar väldigt på krafterna. Svimmade på toaletten i morse av smärtan 😦 Det går inte ens att beskriva, en sjuk känsla av att hela ens mage är fylld med eld och äcklig kallsvett som rinner över hela kroppen. Fy fan. Att ta ett varmt bad var skönt efter den pärsen. Vad skulle man göra utan badkar? 😉

Sov gott ❤

 

Jag är din dåtid

PTSD-mardrömmar. Att i sömnen återuppleva en våldtäkt. I mardrömmarnas värld är ”jag” ibland vuxen när det händer, trots att jag egentligen bara var ett barn. Mitt förtroende till vuxenvärlden var inte jättebra innan, men efteråt var all tillit sönderslagen. I flera år fick jag ångest av att vara ensam i ett rum med en man. Till och med min egen pappa väckte den där ångesten, jag skämdes så över det. Han har ju aldrig gjort något ”sånt”.

Runt 7 i morse väcktes jag av sondpumpen som larmade om att sondpåsen var slut, det var en lättnad att vakna. När jag för hundrasjuttioelfte gången insåg att det händer inte nu. Gick ut i badrummet, såg in i min spegelbild. Andas. Kände för en kort stund hat mot kvinnan i spegeln. Bländade svart hat. Hejdade en impuls att spy, ut med hat och minnen och beige näringssörja. 

Vi har ingen badrumsvåg längre. Den sista fick åka till soptippen för ett bra tag sedan. Det är bra. Ens värde sitter inte i siffrorna, men ändå tolkar man det så. För några år sedan vägde jag mig ständigt. Ibland femton gånger per dag, det är sjukt. 

I eftermiddag ska jag fika med en tjej som också går i målargruppen, Vi kan kalla henne A. A och jag har pratat lite de senaste gångerna, mycket fin tjej, och i tisdags bytte vi mobilnr. En ny vän? Jag hoppas det 🙂 Blev glad igår när hon messade och frågade om vi skulle träffas. 

Ska hoppa in i duschen nu så att jag blir fräsch. Jag ska inte duscha med lampan släckt, någon gång måste jag våga se min kropp. Erkänna att jag överhuvudtaget har en kropp, och den är min. Ingen annans.

Rädslan som aldrig någonsin försvann

Ätstörningar. Handlar det överhuvudtaget om mat? Jag vet inte. Maten blir ett verktyg för att hantera alla olidliga känslor, minnen, skärma av sig från smärtan. Hantera omvärlden, livet. Vissa äter sina känslor, andra äter inte alls. Matfobi. Kan man säga att jag har det? Matfobi. 

fobi

1. tvångsföreställning, irrationell skräckkänsla, ångestfylld rädsla, skräck, neuros;
2. ångestfull tvångsföreställning || –n; -er

Jag har tappat bort mig själv på vägen hit. Jag har sprungit och rusat fram i så många år, måste fly från allt det ruttna, vet inte om jag har hunnit undan. Bäst att fortsätta springa. Eller ska jag stanna? Jag kanske redan har saktat ner farten. Jag vill inte dö (ung).

Andetag. Andedräkt i ansiktet. Hand i trosan. Hand för munnen. Rädslan som aldrig någonsin försvann.

Mitt liv har gått ut på att förstöra min kropp, få den att försvinna så mycket som möjligt för att sudda bort spåren av de äckliga manshänderna som kladdade ner den. Inget har suddats bort. Hans skam har blivit min skam. Retraumatiseringen av psykiatrins bältesläggningar. I den maniska psykosen kan vad som helst bli vem som helst, men ändå fanns mitt medvetande kvar någonstans och det trodde att Han höll fast mig igen, bände isär mina ben, våldtog mig igen. Jag skrek och skrek och ingen förstod varför.

Ner med byxan och ge injektion i skinkan. Smärta, skrik och gråt.

Du är bipolär. Typ 1. Vi vill sätta in dig på litium. (år 2005? så svårt att skilja mellan allt)

Denna ”irrationella skräckkänsla” för minsta kalori som har genomsyrat alla år. Varje dag en kamp för att tugga. Svälja. Inuti skriker den elaka rösten, ångest upp över allt. Hur de livräddande åtgärderna också blev ett trauma, ännu fler sår i själen. Men vad skulle de göra? Injektion med Stesolid, fastspänning, sondmatning. Ganska snart slutade jag skrika, jag blev stel och bara blundade och vågade knappt andas.

Men allt detta är dåtid, historia. Jag hatar hur bilder från det förflutna invaderar mitt sinne i nutiden. Hur det inte går att skilja åt. Är jag rädd då eller nu? Nu när jag saktat ner farten hinner saker ikapp mig. Men det går inte att fly. Det har aldrig gått.

All denna rädsla.

 

 

 

Flashbacks

Bloggens besöksstatistik har gått upp en del den senaste tiden, så jag får väl önska alla nya läsare välkomna 🙂 Roligt att ni hittat hit!

Ikväll har ångesten slagit sina klor i mig igen. Kroppen kliar och sticks, allt känns fel. Jag hoppas att det bara är något övergående, men jag tror det. PTSD:n som spökar ibland bara, eller det är ju inte så ”bara”, men det är svårt att inte må dåligt när man får flashbacks från hemska saker som har hänt. Vad är verkligt? är omvärlden verklig? händer detta nu? eller var det då? Det som är allra svårast att prata om. Och när man ska prata är orden så svåra att använda. Övergrepp. Sex. Till och med ordet traumatiserad är svårt att använda, jag vill hålla verkligheten så långt ifrån mig som möjligt. För det hände ju inte mig, det hände min kropp. Och så alla ansträngningar under årens lopp för att förstå att min kropp är en del av mig, vi är inte separerade. Den tillhör mig. Jag kan inte förstå på djupet.

Imorgon är det nästan heldag på sjukhuset. Jippi. Or not. Få sista järndroppet, träffa dietist, träffa psykologen på äs-mottagningen. Jag får försöka distrahera mig ikväll så att jag kan somna och hoppas hoppas att jag slipper äckliga PTSD-mardrömmar. Nu blir det Stesolid, te och teckna…

Kram till er ❤

 

05.16

Tankarna är annorlunda när man vaknar till tidig morgon, innan dagsljuset har kommit. I huset är allt tyst och nedsläckt. Sängen är varm och just ens tankar är ovanligt lättflytande.

~
Minnen av barndomens födelsedagar när man låg i sängen vid just den här tiden och väntade på att mamma, pappa och bror skulle glänta på dörren. Levande ljus, varm choklad och sång. Prasslet utifrån köket hörs väl. Otåliga nakna fötter över parketten.

~
Jag brukar inte vakna förrän klockan sju och då går jag upp och duschar och städar till mitt rum lite. Vid åtta äter jag frukost. Yoghurt med flingor och ”en brödskiva med smör och pålägg”, som det står på matschemat. Inte vet jag om frukosten kommer att göra mig till ett hopknutet bylte i soffan, kallsvettandes av smärtor. Varje måltid är ett spel likt rysk roulette.

~
Med blommor och med blad, vi firar denna dag. Hurra hurra, för vår Louise idag…
~

Dumma flicka

Psykologens vänlighet gör ont. Hur kan vänlighet få en att vilja lipa? Som när man burit tunga saker i sin själsliga ryggsäck så länge. Dolt, inte kunnat visa, och först när man får en kram – själslig kontakt – brister allt och gråten kommer (äntligen).
Även om jag inte gråter, förstås. Och bristningen är inte synlig.

Hos E kan jag säga allt det där jag annars inte vågar säga. Jag pratar om övergreppet. Det största sveket. Talar i staccaton. Traumatisering, dumma lilla flicka. Varför plågas jag fortfarande av flashbacks? Dessa mardrömmar, både i vaket och sovande tillstånd. Min rädsla, vaksamhet. Har jag någonsin bearbetat detta?
Jag vågar inte andas.

Efter samtalet är det vägning. Vågmästare… Tre hekto upp. Det hettar i ansiktet. Jag vill ta bort så mycket som möjligt av mig själv eftersom att jag inte står ut med den jag är och den kropp som nedsmutsats av giriga händer. Min kropp är inte min. Om jag existerar så lite som möjligt minskar risken för att något hemskt ska hända.

Hemma igen, jag värmer lunch. Jag lagar min egen mat så att jag vet exakt vad som finns i den. Lagar mat så att det räcker för tre dagar i taget, mäter upp portioner på våg och lägger i plastlådor. Travar i kylskåpet. Dumma lilla flickebarn.
Äter under tystnad, i skam.

12:e oktober

Hjärtat dunkar så hårt. Äckelångest. Självhat. Försöker dränka den med musik. Dagens matresultat är ”bättre” än på länge, därav denna jäävla ångest. Ikväll jobbar inte heller någon personal som jag känner att jag kan prata med.

Behöver duscha men då måste jag se och röra vid min äckelkropp.

Trots att det är så många år sedan kan jag fortfarande känna hans händer smeta över min hud.

2:a oktober

Kommit tillbaka till psyk nu. Jag känner mig så äckligt uppvätskad av alla dropp. Vet inte hur många kalorier de innehöll, det gör mig orolig. Vägde 42,5 för några dagar sedan men nu vet jag inte. När jag kom tillbaka till avdelningen igår så sov jag hela dagen, sedan hela natten. Sköterskorna hade väckt mig för att jag skulle ta medicin men det minns jag inte = trött. Vet inte vad jag ska ta mig till. Så mycket ångest, skräck, skräcktankar, minnesbilder av äckel, en kuk som förbrukade ett barns oskuld. Flykten vilar innanför bröstbenet. Varför slutade inte mitt hjärta att slå?

Önskeinlägg

R&S önskade att jag skulle skriva om hur det var i början av min ätstörning, hur det började, vad jag ändrade på osv.

Jag har aldrig mått riktigt bra, har alltid haft en känsla av att vara dålig och värdelös, men jag kan inte riktigt placera varför jag har känt så. Innan jag fick ätstörningar (när jag var 14-15) så var jag överviktig. Jag tror att jag hade tröstätit i hela mitt liv, att typ äta godis fick mig att må bättre en liten stund, men sedan kom de dåliga känslorna tillbaka så klart, jag kände mig äcklig som hade ätit godiset.

I skolan var jag inte direkt mobbad, men fick ju höra en del kommentarer om min vikt… Det satte sig hårt. Det låter ju som en klyscha, men jag ville vara som de populära tjejerna i skolan, de var populära bland killarna, hade många vänner, de var smala. Så en del i att jag började banta som 15-åring var att jag trodde att jag skulle bli populär och omtyckt om jag bara blev smal.

En annan (stor) del i det hela är att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en nära släkting när jag var 14. Han tog mig analt (bland annat) så när jag lavemang så är det som tortyr, jag får flashbacks. Jag associerar ju att få något i rumpan till övergreppet… (släktingen blev för övrigt dömd, men det är en annan historia).

Att gå ner i vikt blev också ett sätt att försöka få bort det äckliga i mig som jag kände efter övergreppet. Om jag försvann kroppsligt så skulle kanske äckelkänslan försvinna. Så så var det + att slippa höra dessa kommentarer i skolan, få vänner osv. Jag började med att ta bort godiset, kakor, chips osv, och börja jogga efter skolan. Jag gick ner väldigt fort i början och det sporrade mig, jag kände mig så duktig. Den där känslan av värdelöshet minskade också när jag såg på vågen att jag hade gått ner.

Sedan tog jag successivt bort allt mer vanlig mat. Slutade äta lunch i skolan, sedan slutade jag äta frukost (var själv hemma på morgonen på vardagarna, så ingen märkte nåt). Så jag åt bara middag på kvällen, med familjen. På helgerna lyckades jag ofta slingra mig undan matsituationerna, och mina föräldrar har liksom aldrig varit särskilt uppmärksamma på mig (eller min bror) så det gick ganska bra. Tränade mer och mer. Gömde mig i stora kläder så att ingen skulle se att jag gick ner i vikt.

Efter några månader trillade jag ner i en depression som blev djupare och djupare, tappade livslusten helt. Tillslut orkade jag ofta inte gå till skolan, utan låg i sängen hela dagarna vissa dagar. Först då märkte mina föräldrar att något var fel, de försökte prata med mig, men jag kunde inte beskriva vad det var som var fel. De ringde till barnpsykiatrin och jag fick komma och prata med någon kurator (men jag kunde ändå inte beskriva vad som var fel. Tyckte att hon var ganska korkad faktiskt). Då hade jag gått ner 15 kg på ett halvår.

Jag tycker fortfarande att det är märkligt att ingen tog notis om det, men antingen så dolde jag det väldigt väl, eller så valde de vuxna att inte se, men jag klandrar ingen för det, tycker bara att det är märkligt.

Fick också träffa en läkare på barnpsykiatrin som gav mig diagnosen ätstörning UNS och depression. Jag fick näringsdrycker utskrivna (men de drack jag inte). Jag gick ner ytterligare 4 kg under tiden jag gick hos kuratorn och tillslut blev jag inlagd.

Ny sond och annat jox

Dagen började inte bra. När jag satte mig upp i sängen så la jag armen på sonden och lyckades dra ut den =( Så dagen började med sondsättning och det vet vi alla som har varit med om det att det inte är trevligt. Men sköterskan som satte sonden var väldigt duktig, hon behövde inte hålla på och böka en massa in i näsan så att det gör vansinnigt ont, som en del vårdfolk gör. Jaja.

De flesta sjuksköterskorna här är väldigt snälla. Det är bra, när jag känner mig trygg så blir det svåra lite lättare att hantera. Det är bra dumt det där om att psykiatripatienter (kanske främst på psykavdelningar) ska man inte vara vänlig emot för då gör de allt för att inte bli utskrivna… Så är det kanske för en del, inte vet jag, men för mig så blir det i alla fall förvärrad ångest om jag inte har något stöd, eller ännu värre: personalen är direkt elaka.

Men på denna avdelning är de bra ❤ Förutom AT-läkarna då, de bara stirrar på en med stora glosögon. Överläkaren borde ta dem i örat…

Annars så har jag en helt för jävlig satans ångest som dunkar inuti. Jag tror att Valdoxanen spelar roll. I början av behandling kan depression och ångest förvärras. Typ något sådant står det i FASS. Jag uppskattade känslolösheten jag hade i början när jag kom hit. Total mental apati. Ett avbrott. Och nu… jag panikar över alla jävla kalorier som strömmar in i mig dygnet runt. Fan fan fan. Panikar över allt.

–

När jag var barn så var jag faktiskt tjock. Det är sant, inte någon förvrängd kroppuppfattning där inte. Jag kände mig alltid i vägen, tjock dum ful äcklig (vilket jag så klart fick höra i skolan ibland, of course). Jag beundrade de (pinn)smala tjejerna i skolan, de var så fina. Tillslut insåg jag att jag ju måste bli så smal som dem, börja äta mycket mindre, jag skulle bli graciös och vacker och bra på idrott. Jag skulle sluta vara äcklig. Kontrollen skulle bli min. Kaoset skulle minska.

Det där har sedan följt mig genom åren (dock inte det där med sexig och att killarna skulle svärma runt mig) men jag var så säker på att anorexin skulle göra mig icke-äcklig, snygg, smal. (Bara tre kilo till så kommer det att bli så. Bara tre kilo till!)

Nu skrattar jag skevt åt mina naiva, barnsliga föreställningar.