PTSD-mardrömmar. Att i sömnen återuppleva en våldtäkt. I mardrömmarnas värld är ”jag” ibland vuxen när det händer, trots att jag egentligen bara var ett barn. Mitt förtroende till vuxenvärlden var inte jättebra innan, men efteråt var all tillit sönderslagen. I flera år fick jag ångest av att vara ensam i ett rum med en man. Till och med min egen pappa väckte den där ångesten, jag skämdes så över det. Han har ju aldrig gjort något ”sånt”.
Runt 7 i morse väcktes jag av sondpumpen som larmade om att sondpåsen var slut, det var en lättnad att vakna. När jag för hundrasjuttioelfte gången insåg att det händer inte nu. Gick ut i badrummet, såg in i min spegelbild. Andas. Kände för en kort stund hat mot kvinnan i spegeln. Bländade svart hat. Hejdade en impuls att spy, ut med hat och minnen och beige näringssörja.
Vi har ingen badrumsvåg längre. Den sista fick åka till soptippen för ett bra tag sedan. Det är bra. Ens värde sitter inte i siffrorna, men ändå tolkar man det så. För några år sedan vägde jag mig ständigt. Ibland femton gånger per dag, det är sjukt.
I eftermiddag ska jag fika med en tjej som också går i målargruppen, Vi kan kalla henne A. A och jag har pratat lite de senaste gångerna, mycket fin tjej, och i tisdags bytte vi mobilnr. En ny vän? Jag hoppas det 🙂 Blev glad igår när hon messade och frågade om vi skulle träffas.
Ska hoppa in i duschen nu så att jag blir fräsch. Jag ska inte duscha med lampan släckt, någon gång måste jag våga se min kropp. Erkänna att jag överhuvudtaget har en kropp, och den är min. Ingen annans.
Louise 𓃭 Vintertanke 