R&S önskade att jag skulle skriva om hur det var i början av min ätstörning, hur det började, vad jag ändrade på osv.
Jag har aldrig mått riktigt bra, har alltid haft en känsla av att vara dålig och värdelös, men jag kan inte riktigt placera varför jag har känt så. Innan jag fick ätstörningar (när jag var 14-15) så var jag överviktig. Jag tror att jag hade tröstätit i hela mitt liv, att typ äta godis fick mig att må bättre en liten stund, men sedan kom de dåliga känslorna tillbaka så klart, jag kände mig äcklig som hade ätit godiset.
I skolan var jag inte direkt mobbad, men fick ju höra en del kommentarer om min vikt… Det satte sig hårt. Det låter ju som en klyscha, men jag ville vara som de populära tjejerna i skolan, de var populära bland killarna, hade många vänner, de var smala. Så en del i att jag började banta som 15-åring var att jag trodde att jag skulle bli populär och omtyckt om jag bara blev smal.
En annan (stor) del i det hela är att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en nära släkting när jag var 14. Han tog mig analt (bland annat) så när jag lavemang så är det som tortyr, jag får flashbacks. Jag associerar ju att få något i rumpan till övergreppet… (släktingen blev för övrigt dömd, men det är en annan historia).
Att gå ner i vikt blev också ett sätt att försöka få bort det äckliga i mig som jag kände efter övergreppet. Om jag försvann kroppsligt så skulle kanske äckelkänslan försvinna. Så så var det + att slippa höra dessa kommentarer i skolan, få vänner osv. Jag började med att ta bort godiset, kakor, chips osv, och börja jogga efter skolan. Jag gick ner väldigt fort i början och det sporrade mig, jag kände mig så duktig. Den där känslan av värdelöshet minskade också när jag såg på vågen att jag hade gått ner.
Sedan tog jag successivt bort allt mer vanlig mat. Slutade äta lunch i skolan, sedan slutade jag äta frukost (var själv hemma på morgonen på vardagarna, så ingen märkte nåt). Så jag åt bara middag på kvällen, med familjen. På helgerna lyckades jag ofta slingra mig undan matsituationerna, och mina föräldrar har liksom aldrig varit särskilt uppmärksamma på mig (eller min bror) så det gick ganska bra. Tränade mer och mer. Gömde mig i stora kläder så att ingen skulle se att jag gick ner i vikt.
Efter några månader trillade jag ner i en depression som blev djupare och djupare, tappade livslusten helt. Tillslut orkade jag ofta inte gå till skolan, utan låg i sängen hela dagarna vissa dagar. Först då märkte mina föräldrar att något var fel, de försökte prata med mig, men jag kunde inte beskriva vad det var som var fel. De ringde till barnpsykiatrin och jag fick komma och prata med någon kurator (men jag kunde ändå inte beskriva vad som var fel. Tyckte att hon var ganska korkad faktiskt). Då hade jag gått ner 15 kg på ett halvår.
Jag tycker fortfarande att det är märkligt att ingen tog notis om det, men antingen så dolde jag det väldigt väl, eller så valde de vuxna att inte se, men jag klandrar ingen för det, tycker bara att det är märkligt.
Fick också träffa en läkare på barnpsykiatrin som gav mig diagnosen ätstörning UNS och depression. Jag fick näringsdrycker utskrivna (men de drack jag inte). Jag gick ner ytterligare 4 kg under tiden jag gick hos kuratorn och tillslut blev jag inlagd.
Louise 𓃭 Vintertanke 