Nu Ă€r det bara en knapp timme kvar av 2016. Vilket Ă„r det har varit. Mycket av allt, i alla nyanser frĂ„n lysande vitt till svartaste svart. Jag har gjort stora framsteg med anorexin, steg som jag inte ens har trott var möjliga. Den snĂ„riga skogen av Ă€tstörda tankar har jag fĂ„tt lite distans till och det var förutsĂ€ttningen för att kunna börja ifrĂ„gasĂ€tta alla sjuka förestĂ€llningar om kropp, vikt, mat. Allt jag tĂ€nker och kĂ€nner Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis sanningen (eller: inte den enda sanningen). Jag har Ă€tit flera av mina ”fear foods” och jag varken dog av Ă„ngest eller gick upp 5 kg pĂ„ en dag. Visst, det var jobbigt, men inte nĂ„gon total katastrof.
NyĂ„r firar jag med mamma och pappa, vi tar det bara lugnt, kanske inte sĂ„ mycket firande, vi vĂ€ntar pĂ„ 2017 i stillhet đ Jag var bjuden hem till F, det kĂ€nns skittrĂ„kigt att det inte var möjligt att gĂ„. Det leder mig in pĂ„ det som har varit mindre bra med 2016. Den fysiska hĂ€lsan som har tagit ett djupdyk nerĂ„t. Det Ă€r inte som förr. Inget Ă€r som förr. Mitt liv Ă€r ju inte vĂ€rdelöst och meningslöst för det, men det Ă€r vĂ€ldigt annorlunda Ă€n vad jag hade tĂ€nkt mig. Jag hade Ă€ven en bild av att lĂ€karna skulle veta vad som var fel, och veta vad man ska göra för att lĂ€ka det sjuka. För det handlar om den fysiska kroppen, till skillnad frĂ„n psyket som Ă€r sĂ„ diffust och dĂ€r det inte gĂ„r att ta blodprover och röntgenbilder för att diagnostisera. SĂ„ enkelt Ă€r det ju inte. Jag har lĂ€rt mig att den sĂ„ vĂ€ldigt konkreta kroppen kan vara lika svĂ„rfĂ„ngad som det vi kallar psykiatriska sjukdomar.
Det blir ingen aha-upplevelse i dr. House-style, ingen lycklig upplösning, verkligheten Àr förbannat ful. Förbannat fin ocksÄ, ibland. Allt dÀr emellan. SÄ Àr jag tillbaka dÀr jag började det hÀr inlÀgget. Jag skriver i cirklar.
Magdemonen tar ingen hÀnsyn till högtider. Min julafton blev inte sÄ julig. Vi firade hos min kusin. Jag önskar att magdemonen vore en fysisk varelse för dÄ skulle jag kunna skrika och bitchslappa den i ansiktet och det vore vÀldigt skönt, för den jÀveln tar över allt den vill. Vi för ett stÀndigt inbördeskrig mot varandra.
De allra allra flesta mÀnniskor Àr empatiska, det Àr vÀldigt bra, men baksidan kan vara att man far illa och blir frustrerad nÀr man ser nÄgons lidande utan att kunna hjÀlpa. Det Àr ju sÄ mÀnskligt, egentligen. Men bÀttre det Àn att inte stÄ ut och vÀnda bort blicken.
Iaf sĂ„ var jag bland trevliga mĂ€nniskor och fick fina julklappar đ Bland annat en ny vĂ€rmefilt och en vetevĂ€rmare â€
2017 sÄ ska jag fortsÀtta utmana Àtstörningen. Förhoppningsvis kan jag ocksÄ slutföra traumabehandlingen, vilket verkligen behövs. Jag ska inte börja inbilla mig att jag inte behöver stÀmningsstabiliserande mediciner bara för att det bipolÀra har varit ganska stabilt lÀnge. Och jag ska försöka slutföra gymnasiet, (bara en kurs kvar!), det skulle kÀnnas sÄ gott att Àntligen bli klar.
Jag har inga planer pÄ att lÀgga ner bloggen, sÄ rÀtt som det Àr kommer det ett inlÀgg. Kanske regelbundet, kanske imorgon, kanske oregelbundet, jag vet inte.
Louise đ Vintertanke 