Akutvård

Akuten. Inläggning. Sjukhussäng igen. Jag som försökte hålla mig ifrån detta :p För ont, för lite näring, för uttorkad, för för för. Det var inga roliga provsvar som kom tillbaka och jag försöker väl bara hålla allt ifrån mig. Det är natt, jag bör sova. Kan inte. 

Annonser

Perspektiv?

coldhands

Jag skriver mycket om mina fysiska sjukdomar nu, mindre om det psykiska. Det är för att det kroppsliga tar upp större plats i mitt liv. Det tar nästan allt utrymme. Psykiatriska problem är jag van vid, om man nu någonsin kan bli van… men jag har många strategier för att hantera det. En kropp som ger efter, dagar i ett värkande helvete, många frågetecken, för lite lindring, det är okontrollerat och jag kan inte ha distans, perspektiv, kanske har jag inte ens sunt förnuft ibland.

Något som är problem är min PTSD. Det finns så mycket som sätter igång en våg av äckliga flashbacks och det händer särskilt ofta i sjukvårdssammanhang, för där görs det integritetskränkande saker, vara i trånga utrymmen, bli rörd vid. Jag kommer att få traumaterapi när jag börjar hos den nya terapeuten. På en helt ny mottagning. Ny läkare också. Det är pirrigt men jag tror att det blir bra att komma till något nytt.

Jag har blivit ganska, eller kanske mycket? bättre i ätstörningen, och det bipolära håller sig lugnt med rätt medicinkombo. Det får jag inte glömma, att vissa saker faktiskt har gått åt rätt håll, längre än vad jag någonsin vågade hoppas på. Det varierar förstås från dag till dag, det ätstörda tänkandet. Ibland blir det värre. Längtan att ta kontroll över kaloriintaget, för då skulle jag må så jävla bra. Det är ju inte sant, även om det känns som en sanning när tankarna får spel. Det är jobbigt att vara runt normalvikt. Jobbigt bara att skriva det. Varför? Jag skäms över mig själv, men hur kan de där siffrorna på vågen eller arbiträra BMI-skalor ha en sådan makt? Du kan inte dra ner på maten och gå ner dig igen, då kommer du inte att klara dig. Spetsigt tydliga ord från en ovanligt tydlig läkare på gastro. Hur han nu kunde se vilka tankar jag gick i.

Det började som en blogg om anorexia nervosa och sedan har det förändrats mycket. Så lite jag anade, men tur var väl det 😉

blogg

Inlägg #1

Slangtugg

Katten ligger intill mig i sängen och spinner. Hon har fått för sig att det är ok att tugga på slangarna till sonden, så jag får vakta noga. Inatt gillar inte min kropp att tvingas ta hand om sondnäring. Det är svullet och oroligt och ont, därför kan jag inte sova. Jag får byta till vätskeersättning om det inte blir bättre, men jag behöver den där extra näringen. En avvägning. Det har gått utför alldeles för snabbt, jag blev dålig kring jul och sedan har det aldrig återhämtat sig. Jag orkar inte. Mina föräldrar orkar inte. Men det går inte att inte orka. Det är tur att det finns djur omkring en, deras bekymmerslöshet (jämfört med våra bekymmer) och att en sjukdom mer eller mindre gör ingen skillnad för dem, jag är samma människa ändå. Det är skönt att få vara ”samma människa”. Jag vill vara samma mig, bland andra.

Överlevnadsrutin

Jag är i ett ständigt överlevnadsläge, ibland är varje detalj omkring mig glasklar, varje tanke skarp, ibland är jag bortkopplad, instängd i dimman och handlar på rutin. Jag föredrar de avdomnade känslorna, det är inte bra, men bättre än alternativet.

Det finns inga eller få svar har jag märkt. Läkarnas ansikten är tomma. Jag som hatar att gråta så att någon ser, säger att jag inte kan ha det såhär i en hel framtid.

Det som har hänt. En del, iaf. Jag har fått remiss (och kallelse) till smärtspecialister. Där finns det ett hopp. Från gastroläkarnas sida har det pratats om att få dropp hemma, men jag vet inte hur det blir med det. Vi har testat att behandla med Qestran, och Imodium (igen) men det gjorde ingen skillnad. Medicinerna mot illamående har justerats, ett plåster har lagts till. Jag har lyckats gå upp de kilon som jag tappat 🙂

Annars är det väl mest status quo. Och så rädslan för att någon ska röra vid en och längtan efter detsamma.

Overkligt och avtrubbad

Hos läkaren på ÄS-enheten. Hur många gånger har jag inte suttit i den där fåtöljen nu (jag väljer alltid samma) Frågor. Massor av svåra frågor. Som ”hur jag tycker att det går för mig?”. svaren måste komprimeras ner, de skulle kunna bli hur långa som helst och då kan budskapet försvinna bland alla detaljer.

Hur går det för mig? Jag är i bubbla nästan hela tiden, i känslan av att det jag ser och upplever är overkligt och det är så sjukt jobbigt. Alla andra känslor är mer eller mindre avtrubbade, förutom rädslan som är stark. Jag har ofrivilligt gått ner i vikt och det triggar igång anorexin som vill fortsätta neråt, det tar tid och kraft att trycka ner de där tankarna. 

Sedan pratade vi mediciner, förstås. Det blev en sänkning av  Zyprexa och höjning av Xanor depot. Min derealisation (overkligtkänslor) kan bero på ångest, enligt henne.

Hon bad faktiskt om ursäkt för att jag varit utan samtalskontakt så länge. De ska remittera mig till allmänpsykiatrins öppenvård så kan jag ha samtalskontakt där. Psykolog E är fortfarande sjukskriven och det ser inte ut som att hon kommer tillbaka på ett tag.

Hemma igen. Jag har försökt att äta lunch, men magen klarar inte av den minsta lilla fiber så det blev nog ingen bra måltid. Jag har blandat sondnäring för resten av dagen/natten. Isosource MCT. Den är smaksatt så den går att dricka också, men det smakar inte så gott om man säger så (underdrift) 😛 

Resource-hoppet

På akuten säger de nästan alltid att jag borde ha kommit in tidigare, varför går du hemma och  väntar så länge? Jag hoppas alltid in i det sista att det ska bli bättre av sig själv, sjukhus är ångest, en enda stor PTSD-förstärkare. Jag hoppas på egenvården. Värmedyna. Varma bad. Sonda vätskeersättning och utspädd Resource protein näringsdryck, det enda jag får behålla. Man undrar hur allt det här hände, när kom lärdomen om vilken näringsdryck jag kan späda när ingenting annat fungerar, hur lyckades jag acceptera att jag som 30-åring behöver använda blöja (skammen), hur blev främmande ord helt vanliga i min mun. EnLock, EnFit, granulom, Ringer-Acetat.

Mitt nyårslöfte blev tillslut: jag ska inte vänta hemma för länge.

Det börjar det bli rätt dåligt nu.

Att hålla balansen

Hungrig. När illamåendet går över blir jag hungrig. Jag skäms över dem, mina hungerkänslor, fastän jag logiskt sett vet att mat och skam inte hör ihop. Nuförtiden kan jag stå emot tankarna, men de tycker ändå upp varenda gång, helt automatiskt.

Jag funderar över vad jag ska äta. Det är skillnad mellan vad jag vill äta och vad jag bör äta. Huvudregeln är att det ska vara mjukt och inte segt, då får jag iaf en chans att behålla det. Dessa fysiska sjukdomar som krockar med ätstörningen, jag har lika många regler för mat nu som när jag var som allra sjukast i anorexi, men nu är det inte självdestruktiva tvångshandlingar, de är till för att mildra härjningarna från mitt trasiga magsystem. Det är så det känns, sönder.

Mellanmål. Jag har en riktigt dålig magperiod just nu, men jag måste ju ändå äta. Så mycket som det går. Jag får inte glömma vad det innebär att äta och kroppen mår ju bra av riktig mat, sägs det. Att det är en dålig period innebär att kramperna kommer oftare. Timmar eller dagar av attacker inuti mig, som om någon kramar sönder mina inälvor, som lämnar mig i ett tillstånd där jag bara kan ligga ihopkrupen till en boll. Allt måste ätas oändligt långsamt, men ofta kommer det upp ändå. Måste vara ihärdig med vätskeersättning, sådana gånger är jag tacksam över sonden. Det som känns. Det som känns är att bli osjälvständig och beroende av andra, i situationer som är väldigt privata. Man får svälja sin stolthet för ett tag, men jag ber gärna om hjälp alldeles för sent.

Yoghurt, skivad banan. Om en timme, en halv näringsdryck. Det är ett jävla pusslande och balanserande.  Tablett mot illamående. Mot ont. Musik: på. Sova. Sova. Hunger igen.

Det blir bättre. Det blir bättre.

rain