Perspektiv?

Jag skriver mycket om mina fysiska sjukdomar nu, mindre om det psykiska. Det är för att det kroppsliga tar upp större plats i mitt liv. Det tar nästan allt utrymme. Psykiatriska problem är jag van vid, om man nu någonsin kan bli van… men jag har många strategier för att hantera det. En kropp som ger efter, dagar i ett värkande helvete, många frågetecken, för lite lindring, det är okontrollerat och jag kan inte ha distans, perspektiv, kanske har jag inte ens sunt förnuft ibland.

Något som är problem är min PTSD. Det finns så mycket som sätter igång en våg av äckliga flashbacks och det händer särskilt ofta i sjukvårdssammanhang, för där görs det integritetskränkande saker, vara i trånga utrymmen, bli rörd vid. Jag kommer att få traumaterapi när jag börjar hos den nya terapeuten. På en helt ny mottagning. Ny läkare också. Det är pirrigt men jag tror att det blir bra att komma till något nytt.

Jag har blivit ganska, eller kanske mycket? bättre i ätstörningen, och det bipolära håller sig lugnt med rätt medicinkombo. Det får jag inte glömma, att vissa saker faktiskt har gått åt rätt håll, längre än vad jag någonsin vågade hoppas på. Det varierar förstås från dag till dag, det ätstörda tänkandet. Ibland blir det värre. Längtan att ta kontroll över kaloriintaget, för då skulle jag må så jävla bra. Det är ju inte sant, även om det känns som en sanning när tankarna får spel. Det är jobbigt att vara runt normalvikt. Jobbigt bara att skriva det. Varför? Jag skäms över mig själv, men hur kan de där siffrorna på vågen eller arbiträra BMI-skalor ha en sådan makt? Du kan inte dra ner på maten och gå ner dig igen, då kommer du inte att klara dig. Spetsigt tydliga ord från en ovanligt tydlig läkare på gastro. Hur han nu kunde se vilka tankar jag gick i.

Det började som en blogg om anorexia nervosa och sedan har det förändrats mycket. Så lite jag anade, men tur var väl det 😉

Inlägg #1

Uppvarvning

Jag höll på att varva upp igen. Där precis efter nyår, började sömnen försvinna. När sömnen sviker tillräckligt mycket så blir tankarna tokiga. Oftast är det väldigt ”trevligt” i början när man håller på att utveckla mani (innan man blir extremt lättirriterad och oorganiserad), men nu var det bara obehagligt. Kanske var det ett mixed state, jag vet inte. Jag varvade självhatande/paranoida tankar med att totalt uppslukad skriva listor som jag såhär i efterhand inte förstår syftet med. Kanske var det för att det var så sjukt obehagligt och jobbigt som jag tog extra medicin frivilligt så pass tidigt, när man mår jättebra och är på topp så vill man ju inte ta medicin eller ringa sjukhuset och då hinner man bli jättesjuk innan man stoppas från att bränna ut hjärnan och rasera livet.

Det är så hemskt att förlora kontrollen sådär. Nu hann det ju inte bli så illa som det kan bli, men bara vetskapen om att det gömmer sig en bipolär bomb i ens huvud som när som helst kan brisera. Jag har Zyprexa utskrivet att ta när sinnet håller på att varva upp. Det lugnar ner en väldigt effektivt. Jag är glad att det kan vara såhär, efter alla år av noll sjukdomsinsikt då jag aldrig skulle komma på tanken att ta extra mediciner, eller ringa psykakuten, utan istället låta bli att ta läkemedel överhuvudtaget. Mani – psykossymtom – psykakut (kanske med polishandräckning) och så tvångsåtgärder för att man inte förstår varför de där vitrockarna vill låsa in en och dessutom ge medicin. Det finns saker som jag önskar att jag slapp minnas.

Nu är jag bara väldigt trött. Både av Zyprexa och för att jag har varit igång på ett sätt som jag annars inte orkar med och har slarvat med maten. Magen är väldigt ilsken, jag mår illa så jag kör på sondnäring och näringsdryck och typ ProPud. Jag hoppas att det rättar till sig snart. Men jag är glad för jag slapp börja det nya året med en inläggning på psyk 🙂

 

Tillbakablickar. Framåtblickar. Gott nytt år 2017

Nu är det bara en knapp timme kvar av 2016. Vilket år det har varit. Mycket av allt, i alla nyanser från lysande vitt till svartaste svart. Jag har gjort stora framsteg med anorexin, steg som jag inte ens har trott var möjliga. Den snåriga skogen av ätstörda tankar har jag fått lite distans till och det var förutsättningen för att kunna börja ifrågasätta alla sjuka föreställningar om kropp, vikt, mat. Allt jag tänker och känner är inte nödvändigtvis sanningen (eller: inte den enda sanningen). Jag har ätit flera av mina ”fear foods” och jag varken dog av ångest eller gick upp 5 kg på en dag. Visst, det var jobbigt, men inte någon total katastrof.

Nyår firar jag med mamma och pappa, vi tar det bara lugnt, kanske inte så mycket firande, vi väntar på 2017 i stillhet 🙂 Jag var bjuden hem till F, det känns skittråkigt att det inte var möjligt att gå. Det leder mig in på det som har varit mindre bra med 2016. Den fysiska hälsan som har tagit ett djupdyk neråt. Det är inte som förr. Inget är som förr. Mitt liv är ju inte värdelöst och meningslöst för det, men det är väldigt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Jag hade även en bild av att läkarna skulle veta vad som var fel, och veta vad man ska göra för att läka det sjuka. För det handlar om den fysiska kroppen, till skillnad från psyket som är så diffust och där det inte går att ta blodprover och röntgenbilder för att diagnostisera. Så enkelt är det ju inte. Jag har lärt mig att den så väldigt konkreta kroppen kan vara lika svårfångad som det vi kallar psykiatriska sjukdomar.

Det blir ingen aha-upplevelse i dr. House-style, ingen lycklig upplösning, verkligheten är förbannat ful. Förbannat fin också, ibland. Allt där emellan. Så är jag tillbaka där jag började det här inlägget. Jag skriver i cirklar.

Magdemonen tar ingen hänsyn till högtider. Min julafton blev inte så julig. Vi firade hos min kusin. Jag önskar att magdemonen vore en fysisk varelse för då skulle jag kunna skrika och bitchslappa den i ansiktet och det vore väldigt skönt, för den jäveln tar över allt den vill. Vi för ett ständigt inbördeskrig mot varandra.

De allra allra flesta människor är empatiska, det är väldigt bra, men baksidan kan vara att man far illa och blir frustrerad när man ser någons lidande utan att kunna hjälpa. Det är ju så mänskligt, egentligen. Men bättre det än att inte stå ut och vända bort blicken.

Iaf så var jag bland trevliga människor och fick fina julklappar 🙂 Bland annat en ny värmefilt och en vetevärmare ❤

2017 så ska jag fortsätta utmana ätstörningen. Förhoppningsvis kan jag också slutföra traumabehandlingen, vilket verkligen behövs. Jag ska inte börja inbilla mig att jag inte behöver stämningsstabiliserande mediciner bara för att det bipolära har varit ganska stabilt länge. Och jag ska försöka slutföra gymnasiet, (bara en kurs kvar!), det skulle kännas så gott att äntligen bli klar.

Jag har inga planer på att lägga ner bloggen, så rätt som det är kommer det ett inlägg. Kanske regelbundet, kanske imorgon, kanske oregelbundet, jag vet inte.

Fragment av tankar

Slumpmässiga tankefragment

Jag är trött, snart är det morgon.

Jag har gått ner i vikt, igen. Inte frivilligt. Stränga förmaningar om att öka kaloriintaget, jag vet bara inte var jag ska få in mer energi. Detta illamående. Dietisten nämnde något berikningspulver som man blandar i mat. ?

Vinter ❤ Älskar att titta ut genom fönstret och se snön 🙂 Det mjukar upp det där hårda svarta inuti. Julpynt i huset, planera julklappar…

Det är känns bisarrt att redan nu planera för var, vad och hur jag ska äta på julafton för att minska risken att jag missar julen pga ont. Det är väl den sista dagen på året som man vill ligga och spy.

Jag längtar till 2017. Ut med det gamla och in med det nya 🙂

Stopp i sonden…x2

Jag har ägnat dagen åt att försöka forcera ett stopp i sonden.  Man sitter där med en spruta med vatten och hoppas på det bästa. Det tog säkert en timme att få loss, och två timmar senare larmar pumpen igen att det är stopp! Äventyren med slang i magen 😛 Men andra gången gick det lättare att få loss vad det än nu är som proppar igen slangen, sondnäring är det väl förstås.

Jag har ätit en del vanlig mat också, men jag känner mig helt full och proppmätt hela tiden så det är en plåga att äta och jag mår bara illa. Tvingar mig ändå, men jag längtar tills maten smakar bra. Tills det inte bara är något som jag ”måste göra”.

Mår jag bättre idag än i våras då besluten togs om medicinbyte och en sommar med endast sondmat? Ja, det gör jag faktiskt, lite bättre är det. Det har inte varit förgäves. Då var jag som ett läckande såll och stod under hotet att bli inlagd med näringsdropp. Men nu vet jag inte vad som kommer hända framåt, med min vård. Jag känner liksom att läkarna på gastro börjar tappa intresset? Förut var de på, var engagerade men jag svarar ju inte så bra på vården, ”komplex sjukdomsbild”, de verkar bli lite less på mig. Eller kanske uppgivna, jag vet inte. Jag märkte det på vårt senaste möte.

Imorgon är det samtal hos psykologen igen. Förra veckan sa hon att det var första gången på hela sommaren som det gick att få kontakt med mig. Jag har varit så avstängd av depressionen. Hög ångest är det fortfarande, men nu vaknar jag inte längre på morgonen och känner att jag aldrig kommer orka med en dag till.

Sommar

Jag kämpar vidare på mitt håll, även om det är tyst här på bloggen. Jag mår lite bättre, det går långsamt åt rätt håll. Magen, smärtorna. Det är skitjobbigt att inte få äta, jag är så sjukt hungrig av kortisonet, men det går det också. 

Igår var jag på stranden! Trodde aldrig att jag skulle våga. Badade inte men solade armar och ben 🙂 Nästa gång kanske jag vågar bada! 

Mitt psyke känns extremt skört, som om minsta knuff ska få mig att brista, men jag känner mig målmedveten och säker(? vet inte om det är rätt ord?) Jag gråter varje dag och fattar inte vad som händer. Hur kan livet vara helt upp och ner och ändå så rättvänt? Befinner mig liksom i både ytterligheterna samtidigt… 

Jordgubbspsykos

Så klart hörde inga läkare av sig idag heller, det är ju nationaldagen 😛 Det hade jag helt glömt, undrade varför grannarna hade hissat svenska flaggan.

Jag vill äta jordgubbar. Å jag vill verkligen. Blir galen på mig själv, sluta tänka på jordgubbar nu! Jag får dricka ett härligt glas vätskeersättning istället 🙂 Jag brukar alltid äta jordgubbar på sommaren, det är safe food för mig. Vilken sommar…

Magen har krampar hela kvällen så nu har jag tagit en Tramadol. Jag har inte behövt ta någon förut idag så det är en förbättring från föregående vecka. Nu ska jag sova så att jag inte får jordgubbspsykos.

!!! Hela munnen vattnas.

När livet inte blev som man hade tänkt

Livet rullar på. Mitt eget liv känns som att det står på paus, samtidigt som det händer saker hela tiden? Varje dag försöker jag undvika det potentiella kaoset. Facebookflödet fylls med vänner som har tagit examen, ut på nya äventyr. De allra flesta kan jag inte dela mitt liv med, de vill inte höra, blir obekväma när inte allt är frid och glädje och vita blommor. Vi är lika gamla men lever så olika liv, fast den enes liv är ju inte mer värt än någon annans, egentligen. Men det blev så att jag var den som blev psykiskt sjuk, och sedan fysiskt sjuk och beroende av slangar, sondmat och starka mediciner för att överleva. Jag har slutat bli sårad över folk som säger upp kontakten för att de inte klarar av att jag är sjuk, men visst önskar jag att människor inte var så rädda för allt som inte är ”vanligt”.

Nog om det. Jag insåg nyss att jag inte kommer att äta förrän i augusti =O Det känns så jävla långt dit ju. Bara man får må bättre så är jag nog beredd till det mesta, men det är ändå jobbigt. Jag vill ju jobba med mina ätstörningstvång, som att det är ”förbjudet” att äta vissa livsmedel, men det går inte alls nu. Min psykolog går snart på semester också, usch hatar sommaren av den anledningen. I höst ska vi ta upp traumabehandlingen igen, vi fick ju avbryta på grund av att jag var så dålig fysiskt. Imorgon måste jag försöka få tag på min psykiatriker, hon skulle ha ringt i veckan men gjorde det aldrig. Jag behöver höja min dos Zyprexa för kortisonet gör mig till en känslomässig katastrof. Upp, ner, hit, dit, gråt, skratt. Dålig sömn. Jag har redan börjat bli puffig i ansiktet också =( Min kroppsbild är så skev, den är skev av ätstörningen och ännu skevare blir den av Crohns och gastropares och alla härliga problem de för med sig.

Det finns iaf lite positivt som jag väl får ta efter denna klagan 😉 Igår fick jag för första gången denna veckan i mig hela dagsransonen av sondnäring, 2 liter. Bra! Jag har haft färre magkramper idag också. Kortisonet är jävligt men det hjälper iaf!

Att hata sig själv

Jag undrar om jag någonsin kommer att bli sams med min kropp. Mitt självhat och kroppsförakt började så tidigt. Redan innan jag utsattes för det som inget barn ska behöva uppleva tyckte jag illa om mig själv, men när Det hände cementerades min uppfattning om min kropps äcklighet. Senare, vid de tillfällen jag spändes fast i bältessängen, gjordes avtrycken ännu djupare. Det är svårt att lära om. Jag försöker. Just nu är det en sådan dag (och natt) då jag inte står ut med att vara i min egen kropp, därför skriver om det istället, försöker att få någon rätsida på alla krokiga tankar. Det är svårt att vara fast i en kropp man bara vill springa ifrån, den krypande känslan etsar sig fast överallt, lämnar ingen ro.

Jag har tagit klivet av anorexivägen, och tillfriskningsvägen visade sig vara minst lika jobbig som ätstörningen i sig. Nu måste jag stå ut med att inte vara mager, vad nu det ska vara så viktigt för. Ärligt talat tror jag att jag för länge glömde varför det är viktigt, men jag fortsatte eftersom att det var det som jag hade lärt mig själv.

Men det känns så himla meningslöst att ägna ett helt liv åt att tycka illa om sin kropp (och sig själv)

Fastän min kropp för tillfället inte fungerar så bra så är det ändå den enda kroppen jag har. Förlåt för att jag har varit så elak mot dig ❤

 

22 april

Igår var jag och fick mitt järndropp, som jag missade förra veckan. Sedan sov jag resten av dagen. Allvarligt hur mycket kan man sova egentligen? Idag ska jag försöka arbeta ikapp med svenskan, jag tog Stesolid i morse så är seg i tankarna, det blir svårt att formulera sig snyggt 😉 Men jag slipper ångesten iaf. Snart är det nationellt pro. Sjukt nervös! Men det kommer nog gå bra, min lärare säger att jag nu ligger mellan C och B så om jag får minst B på nationella så blir det nog B i betyg 🙂

Sjuksköterskan från igår tyckte att jag verkade uttorkad (igen!) Tänkte försöka få i mig minst en liter extra vätskeersättning idag, då kanske tankarna klarnar också.

Akuten

Äntligen hemma efter dagslångt ”äventyr” på sjukhuset (notera ironin). Ibland blir man bra less på sin skruttiga kropp! På förmiddagen infann jag mig på dagvården för att få den första av ett antal dropp med järn. Mådde inte alls bra när jag kom dit, kallsvettades och golvet gungade. Jag såg nog inte så pigg ut, för en sköterska frågade hur jag mådde egentligen. Efter några kontroller inne på ett rum så hämtades en läkare snabbt dit, och då vet jag av erfarenhet att det kommer att bli en lång dag… Man kan väl säga att blodtrycket var nere vid anklarna och pulsen uppe i taket. Istället för järndropp blev det skjuts ner till akuten där jag spenderade x antal timmar med dropp. Lågt blodsocker + uttorkad får en att må rätt dåligt, men dropp och yoghurt botar mycket 😛

En situation uppstod då en sköterska ville placera min ryggsäck i det där utrymmet som finns under sjukhussängen, men hon såg inte att ryggsäcken satt fast i mig, så det kändes som att gastrostomislangen skulle slitas ur magen på mig nästan. Mitt i allt det jobbiga så var hennes min ganska obetalbar!

Efter många timmar, när puls och sådant hade blivit bättre och jag också mådde bättre, så fick jag åka hem. Igår tyckte jag att jag hade en bra magdag, så jag åt en god middag som jag senare inte fick behålla 😦 Tydligen var några omgångar kräkpåsar allt som behövdes för att knuffa mig över kanten idag. Förutom kvällen så hade jag en bra dag igår, jag hade till och med lite energi i både kroppen och knoppen, det har jag inte känt på jag vet inte hur länge. Jag skrev brev och organiserade lite i mina garderober. Skönt att livet kan få vara lite normalt ibland.

Men järndroppet blev det ju inget av, så jag får komma tillbaka nästa vecka. Nu är jag supertrött och ska sova.

❤

Svensklektion

Jag har nyss vaknat, god morgon! Ska snart gå upp för har lektion idag, jag har bestämt mig för att gå. Det får väl bära eller brista. Jag ligger efter med svenskan så det blir väl bra också att kunna prata med läraren, perfektionisten i mig hatar att ligga efter, men särskilt att sänka kraven på mig själv. Nu får jag väl gå upp ur min varma säng… bara fem minuter till…;)

Mer variation på mina mellanmål: ProPud. Supergod!