Jag har mÄtt bÀttre idag, inte varit sÄ ledsen som tidigare. Det Àr nog viktigt att tillÄta sig att kÀnna ledsamhet nÀr man fÄr reda pÄ jobbiga saker, dÄ Àr det enklare att sedan acceptera det som komma skall. Sondmatning Àr sÄ nÀra förknippat med rÀdsla och trauma för mig, alla de gÄnger under Ärens lopp som jag under stor Ängest har tagit emot det för att bryta svÀlttillstÄnd. Jag kan fortfarande fÄ flashbacks frÄn första gÄngen jag blev inlagd pÄ barn och ungdomspsyk pÄ grund av anorexi, jag hamnade i psykos, och mitt i detta skrÀcktillstÄnd spÀndes jag fast i bÀlte och sondmatades. Allt var sÄ förvirrat och kaotiskt och jag var sÄ skrÀckslagen, fortfarande med minnena av vÄldtÀkt fÀrska i kroppen. Det lÀmnar sÄ klart spÄr i sjÀlen. Att slÀppa in nÄgot som Àr sÄ förknippat med Ängest i sitt hem tar förstÄs en stund att acceptera.
Dessutom kommer jag att tillföra mig sjÀlv mÄnga extra kalorier. Det pÄgÄr en stÀndig kamp i mitt inre mellan den friska delen som vill göra allt för att min kropp ska bli frisk och stark, och den sjuka delen som försöker övertyga mig om att viktnedgÄng Àr viktigare Àn allt annat. Det hÀnde nÄgot i mig under tiden jag var inlagd pÄ medicinvÄrdavdelningen förra vÄren. Jag var sÄ otroligt fysiskt dÄlig, egentligen mer Àn vad jag insÄg dÄ, hjÀlplös, fysiskt oförmögen att Àta, kunde inte ens gÄ, och det var som att alla mina sista förhoppningar om att anorexin hade nÄgot positivt att komma med grusades sönder. NÄgon insikt om att jag inte kan komma lÀngre ner Àn sÄhÀr, för isÄfall dör jag. HÀr Àr ÀndhÄllplatsen, ungefÀr. Jag kunde till och med se min kropp som den var, tjockisglasögonen hade försvunnit, jag kunde inte ens kÀnna nÄgot positivt inför att vÄgen visade 35 kilo, den vikten jag alltid hade velat ha.
Ănda sedan dess har de anorektiska tankarna kĂ€nts mindre och mindre lockande. De har Ă€ndĂ„ haft ett hĂ„rt tag om mig, men ÀndĂ„Â har jag kunnat urskilja en frisk röst mitt bland alla sjukdomsskrik och hojtanden inne i skallen.
Nu hÄller jag pÄ att hamna i samma usla skick som förra vÄren, inte som en direkt följd av Àtstörningar utan pÄ grund av fysisk sjukdom. Som jag hatar denna vÀlbekanta kÀnsla av utmattning, hur benen inte vill bÀra, kroppen som kÀnns tung och urlakad och vÀrkande. Men jag kan inte hata min kropp. Inte nu. Har jag nÄgon gÄng i mitt liv inte hatat min kropp? Jag vill ge den det den behöver, Àven om det innebÀr obehag, ta emot behandling, göra den gott. Jag vill inte dö för att jag hÀngde fast vid tanken att viktnedgÄng Àr viktigare Àn allt annat.
Louise đ Vintertanke 