R&S önskade att jag skulle skriva om hur det var i början av min Àtstörning, hur det började, vad jag Àndrade pÄ osv.
Jag har aldrig mÄtt riktigt bra, har alltid haft en kÀnsla av att vara dÄlig och vÀrdelös, men jag kan inte riktigt placera varför jag har kÀnt sÄ. Innan jag fick Àtstörningar (nÀr jag var 14-15) sÄ var jag överviktig. Jag tror att jag hade tröstÀtit i hela mitt liv, att typ Àta godis fick mig att mÄ bÀttre en liten stund, men sedan kom de dÄliga kÀnslorna tillbaka sÄ klart, jag kÀnde mig Àcklig som hade Àtit godiset.
I skolan var jag inte direkt mobbad, men fick ju höra en del kommentarer om min vikt… Det satte sig hĂ„rt. Det lĂ„ter ju som en klyscha, men jag ville vara som de populĂ€ra tjejerna i skolan, de var populĂ€ra bland killarna, hade mĂ„nga vĂ€nner, de var smala. SĂ„ en del i att jag började banta som 15-Ă„ring var att jag trodde att jag skulle bli populĂ€r och omtyckt om jag bara blev smal.
En annan (stor) del i det hela Ă€r att jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en nĂ€ra slĂ€kting nĂ€r jag var 14. Han tog mig analt (bland annat) sĂ„ nĂ€r jag lavemang sĂ„ Ă€r det som tortyr, jag fĂ„r flashbacks. Jag associerar ju att fĂ„ nĂ„got i rumpan till övergreppet… (slĂ€ktingen blev för övrigt dömd, men det Ă€r en annan historia).
Att gÄ ner i vikt blev ocksÄ ett sÀtt att försöka fÄ bort det Àckliga i mig som jag kÀnde efter övergreppet. Om jag försvann kroppsligt sÄ skulle kanske ÀckelkÀnslan försvinna. SÄ sÄ var det + att slippa höra dessa kommentarer i skolan, fÄ vÀnner osv. Jag började med att ta bort godiset, kakor, chips osv, och börja jogga efter skolan. Jag gick ner vÀldigt fort i början och det sporrade mig, jag kÀnde mig sÄ duktig. Den dÀr kÀnslan av vÀrdelöshet minskade ocksÄ nÀr jag sÄg pÄ vÄgen att jag hade gÄtt ner.
Sedan tog jag successivt bort allt mer vanlig mat. Slutade Àta lunch i skolan, sedan slutade jag Àta frukost (var sjÀlv hemma pÄ morgonen pÄ vardagarna, sÄ ingen mÀrkte nÄt). SÄ jag Ät bara middag pÄ kvÀllen, med familjen. PÄ helgerna lyckades jag ofta slingra mig undan matsituationerna, och mina förÀldrar har liksom aldrig varit sÀrskilt uppmÀrksamma pÄ mig (eller min bror) sÄ det gick ganska bra. TrÀnade mer och mer. Gömde mig i stora klÀder sÄ att ingen skulle se att jag gick ner i vikt.
Efter nÄgra mÄnader trillade jag ner i en depression som blev djupare och djupare, tappade livslusten helt. Tillslut orkade jag ofta inte gÄ till skolan, utan lÄg i sÀngen hela dagarna vissa dagar. Först dÄ mÀrkte mina förÀldrar att nÄgot var fel, de försökte prata med mig, men jag kunde inte beskriva vad det var som var fel. De ringde till barnpsykiatrin och jag fick komma och prata med nÄgon kurator (men jag kunde ÀndÄ inte beskriva vad som var fel. Tyckte att hon var ganska korkad faktiskt). DÄ hade jag gÄtt ner 15 kg pÄ ett halvÄr.
Jag tycker fortfarande att det Àr mÀrkligt att ingen tog notis om det, men antingen sÄ dolde jag det vÀldigt vÀl, eller sÄ valde de vuxna att inte se, men jag klandrar ingen för det, tycker bara att det Àr mÀrkligt.
Fick ocksÄ trÀffa en lÀkare pÄ barnpsykiatrin som gav mig diagnosen Àtstörning UNS och depression. Jag fick nÀringsdrycker utskrivna (men de drack jag inte). Jag gick ner ytterligare 4 kg under tiden jag gick hos kuratorn och tillslut blev jag inlagd.
Louise đ Vintertanke 