Kategoriarkiv: Inlagd – psyk

Se lÄngt ifrÄn

2 svar

Jag har varit borta lĂ€nge. Igen. Det var inte meningen. Jag har inte bara haft bloggfrĂ„nvaro utan Ă€ven mentalfrĂ„nvaro. Det kĂ€nns sĂ„ konstigt, jag Ă€r avlĂ€gsen men Ă€ndĂ„ hĂ€r. Jag vet inte om det Ă€r mitt sĂ€tt att överleva, att distansera sig frĂ„n sig sjĂ€lv, frĂ„n kĂ€nslorna, frĂ„n smĂ€rta, frĂ„n sjukdom, frĂ„n mĂ€nniskor:  för mĂ€nniskor vill mig vĂ€l och jag orkar inte vara social, orkar inte se nĂ„gon i ögonen, jag vill vara ensam, fast egentligen inte. 

Ensam i min bubbla. TÄrarna har stelnat. Leendet har stelnat till en Àcklig mask. Jag lyssnar pÄ musik och jag skriver i min anteckningsbok. Det har blivit mycket ord i den. Det hjÀlper. Kanske det enda som kan distrahera.

Jag har varit inlagd tvĂ„ dagar pĂ„ psyk, det var Ă„ngesten som blev för svĂ„r, men bra att det rĂ€ckte med tvĂ„ dagar. 

Det har blivit tomma visiter i sĂ€ngar pĂ„ sjukhuset nĂ€r magen har jĂ€vlats. Ingenting har vĂ€l förĂ€ndrats, vi Ă€r i status quo. Jag. Försöker se mig sjĂ€lv till vĂ„ren, att lĂ€sa de sista kurserna pĂ„ Komvux. Att Ă€ntligen fĂ„ högskolebehörighet. För det mesta tar jag en timme i taget. 

Det Àr vad jag gör.

Betong

LĂ€mna ett svar

Imorgon ska jag till gastromottagningen och trĂ€ffa lĂ€kare och dietist. Är nervös, som sĂ„ ofta nĂ€r det Ă€r dags för sjukhusbesök. Det Ă€r som att ens blotta nĂ€rvaro i det vita huset gör en obehaglig till mods, det tror jag att mĂ„nga kĂ€nner med mig. GĂ„r in genom entrĂ©n och orosklumpen knyter sig genast i magen. Det Ă€r som att kroppen minns, minns otĂ€cka undersökningar, hur dĂ„ligt man mĂ„tt nĂ€r man legat i de dĂ€r grĂ„vita rummen med prassliga madrasser, rĂ€dsla inför att fĂ„ ett besked. Kroppen minns ocksĂ„ psykiatrins slutenvĂ„rd. Maktlöshet, Ă„ngest, matschema, mani eller depression. TvĂ„ng. DĂ„ och dĂ„ drömmer jag mardrömmar om bĂ€lteslĂ€ggning. Fortfarande. FastĂ€n det Ă€r sĂ„ lĂ€nge sedan nu.

Allt detta koncentreras, reduceras, till den dÀr orosbetongklumpen i magen.

bravetrees

 

Svagt socialt nĂ€tverk (minnen)

2 svar

NÀr jag fyllde 18 Är blev jag för gammal för barn och ungdomspsykiatrin. Jag fick istÀllet gÄ till vuxenpsykiatrins mottagning, och jag minns att det var jobbigt att sÀga farvÀl till min samtalskontakt pÄ barnpsyk. Katrin. Vi hade ju trÀffats varje eller varannan vecka i cirka tre Är. Jag orkade inte lÀra kÀnna nÄgon ny, att nÄgon ny skulle lÀra kÀnna mig, kÀnna sig blottad och inte veta var man har Den Nya. DÀrför valde jag att vara utan samtalskontakt ett tag.

Första gÄngen jag blev inlagd pÄ vuxenpsykiatrin minns jag mycket vÀl. 2007. Den kvÀllen Àr av nÄgon anledning mycket tydlig, mÄnga av mina minnen Àr tvÀrtom sÄ suddiga. Jag minns att det var vÄr, lite skymning, och att asfalten jag gick pÄ var blöt, för jag tittade hela tiden ner i den nÀr jag gick över parkeringen mot ingÄngen. Psykakut. Jag var rÀdd och visste inte vad som vÀntade innanför de dÀr dörrarna, men Ànnu mer rÀdd var jag för mig sjÀlv. Jag hade gÄtt runt runt pÄ gatorna i flera timmar, försökt gÄ bort alla svarta tankar och kÀnslor, sÄ som jag brukade göra. Tillslut sÀckade jag ihop pÄ en bÀnk och nÄgonstans dÀr föddes vÀl tanken om psykakuten.

En vitklÀdd mÀnniska öppnade dörren. DÀrinne: korridorer. StÀngda dörrar. Förklara vem man Àr, men jag hade först svÄrt att uppge mitt personnummer. Vilka var de dÀr tvÄ sista siffrorna? Jag hade ju sagt dem tusen gÄnger tidigare!

PÄ psykakuten fÄr man vÀnta, ofta lÀnge. De tvÄ första timmarna satt jag och en annan tjej i vÀntrummet, sedan kom en ung kille ocksÄ. Beskt kaffe i vita plastmuggar, men Àndock kaffe. Det gjorde ont i magen nÀr jag drack det, den hade inte fÄtt riktigt med mat pÄ lÀnge. Tillslut kom den vitklÀdda mÀnniskan och hÀmtade mig, vi gick in ett av rummen som hade skymts bakom en av alla stÀngda dörrar.
– Doktorn kommer snart.

Ung lÀkare. AT? MÄnga frÄgor, försöker besvara dem, men Àr ju sÄ trött nu.
Jag har lÀst din journal. Har du tankar pÄ att skada dig sjÀlv? Jag ska prata med en kollega. Jag kommer snart tillbaka.

Vi tycker att du borde bli inlagd pÄ en avdelning hÀr. Hur stÀller du dig till det?

Och jag sÀger ja. Tror att det bara kommer att bli för ett par dagar. IstÀllet blir det tvÄ mÄnader. InlÀggningsorsak: depression (Äterigen)

Den första natten var mycket ensam. Tyst. Avdelningen var tyst, men lÄngt ifrÄn alltid, lÀrde jag mig senare. Alla mina saker togs ifrÄn mig, Àven mp3:n som jag brukade anvÀnda för att dÀmpa mitt skrikiga huvud. All personal var okÀnda ansikten. Jag fick en smörgÄs som jag tog en tugga pÄ och sedan slÀngde i en papperskorg. Allt var konstigt. Tabletter i plastkopp. FrÀmmande lukter.

NÀr inga mediciner, rutiner, scheman och samtal kunde bryta depressionsspiralen blev det Elektrokonvulsiv behandling. Det var det som tillslut vÀnde allt. Elchocka min hjÀrna, fÄ fart pÄ de katatona synteserna. Innan narkosmedlet slÀckte mitt medvetande var jag alltid rÀdd för att inte vakna upp, vilket var paradoxalt eftersom att jag inte heller ville existera mer.

Jag har trĂ€ffat mĂ„nga vĂ„rdmĂ€nniskor under Ă„rens lopp, mĂ€rker att de ofta har olika uppfattningar och teorier om varför jag Ă€r som jag Ă€r. De kanske tillhör olika lĂ€ror? Jag har blivit utredd för personlighetsstörningar, neuropsykiatriska diagnoser. Tillslut sa jag nej, jag vill inte bli utredd mer. Och sluta försök förklara för mig hur jag Ă€r (vem jag Ă€r…) Det finns inga enkla förklaringar, sĂ„ varför lĂ„tsas som att det finns ett enda svar som kommer att svara pĂ„ alla frĂ„gor?

disorder

be-kind-to-yourself

 

Hets

LĂ€mna ett svar

JourlĂ€karen beviljade mig timpermission i söndags, och sedan hade jag nattpermission mellan mĂ„ndag och tisdag. Idag fick jag veta av avdelningslĂ€karen att mitt LPT Ă€r avskrivet och att jag ska skrivas ut imorgon. Det kom ju vĂ€ldigt hastigt… Jag Ă€r sĂ„ klart glad över att slippa psyk, men det var ovĂ€ntat.

PĂ„ permissionen i söndags hĂ€nde nĂ„got dĂ„ligt. Jag skĂ€ms sĂ„ mycket över det att det Ă€r svĂ„rt att skriva om. Jag hetsĂ„t. Det har aldrig hĂ€nt tidigare. Jag mĂ„dde illa, men ÀndÄ kĂ€nde jag ett sĂ„nt jĂ€vla sug efter mat mat mat. Hungerflickan. SĂ€kert tio limpskivor med fĂ€rskost. Flera portioner glass. Sockriga flingor med mjölk. Det gick sĂ„ snabbt att jag knappt fattade vad som hĂ€nde. Inte förrĂ€n det var över. Spy. Mördande Ă„ngest och panik. x antal Stesolid. Magen vĂ€rkte sĂ„ att jag kallsvettades sĂ„ jag kröp ihop i min sĂ€ng, hann vĂ€l ligga dĂ€r tio minuter innan mamma och pappa kom hem. De frĂ„gade hur jag mĂ„dde och jag svarade ”okej”, eller nĂ„got liknande.

Fan fan fan.

Min mage Àr fortfarande i uppror.
Jag har inte sagt nĂ„got till de pĂ„ avdelningen. RĂ€dd för att det ska fĂ„…konsekvenser. Och jag skĂ€ms. SkĂ€ms inför personalen, inför mina förĂ€ldrar. Jag vet inte om de misstĂ€nker nĂ„got, det fattades ju mat nĂ€r de kom hem. Vet inte hur mycket koll de har pĂ„ det. Men jag tror att jag ska berĂ€tta för psykologen, jag ska till henne pĂ„ fredag.

Det hÀr ska inte fÄ hÀnda igen.

Osynlig

LĂ€mna ett svar

46631-bigthumbnail

Jag Ă€r tillbaka pĂ„ psykavdelningen sedan i torsdags. Jag har mĂ„tt sĂ„ dĂ„ligt sedan dess. Egentligen skulle jag ha haft permission idag men den stĂ€lldes in för de tycker att jag mĂ„dde för dĂ„ligt igĂ„r. ”Inte tillförlitlig”. Fan, jag hade velat Ă„ka hem. Kanske fĂ„r jag permission i morgon istĂ€llet. JĂ€vla Ă„ngest. IgĂ„r var det kaos hela dagen, kanske inte jĂ€ttemycket utĂ„t, men desto mer  inuti mig. Fick fint stöd av min kontaktperson. Hon körde ut all personal som var i mitt rum sĂ„ att jag skulle kunna lugna ner mig. Det Ă€r inte lĂ€tt att lugna ner sig nĂ€r nĂ„gon stĂ„r och skriker Ă„t en att lugna ner sig.

Jag mÄr illa och min kropp vÀrker av den dÀr nya medicinen, Azatioprin. Jag hoppas att det Àr övergÄende biverkningar och att den kommer hjÀlpa mot Crohns. Dosen ska trappas upp under nÄgra veckor.
NĂ€r jag kom tillbaka till psykavdelningen pĂ„ torsdag sĂ„ skĂ€mdes jag inför personalen. Jag kĂ€nde mig Ă€cklig som har fĂ„tt den hĂ€r sjukdomen. Å andra sidan kĂ€nde jag mig Ă€cklig innan ocksĂ„. Allt detta sjĂ€lvhat. Jag vill bestraffa mig sjĂ€lv. Allt detta kroppshat. Gömmer mig i bylsiga klĂ€der. Syns Ă€ndĂ„.

Gör mig osynlig.

Nu ska jag Ă€ta mellanmĂ„l. Äta Ă€r det enda jag gör, kĂ€nns det som.

Onsdag 18:39

8 svar

Tio dagar sedan jag skrev senast. Har inte orkat. Det har hĂ€nt en del. MĂ€nnen i vita rockar misstĂ€nker att jag möjligen kan ha nĂ„gon sorts tarmsjukdom. Tillslut anförtrodde jag mig Ă„t doktorn, om mina problem, han skĂ€llde nĂ€stan ut mig för att jag inte hade sagt nĂ„got tidigare. Jag har ju Ă€ven gĂ„tt ner i vikt fastĂ€n jag fĂ„r i mig tillrĂ€ckligt med kalorier (under 40 kg i mĂ„ndags) Jag har varit och lĂ€mnat olika sorters prover och nĂ„gra av dem var inte bra. Ett av dem var inte alls bra. Jag har inte orkat skriva för jag har varit och Ă€r trött och rĂ€dd och ledsen (utan tĂ„rar. aldrig tĂ„rar?) KĂ€nner mig sĂ„ fruktansvĂ€rt ensam. Vill hem, vill bort, till NĂ„gonstans dĂ€r man botar Ă„ngest med kramar och inte med Stesolid. Det Ă€r vĂ€ldigt kallt Ă€r – kĂ€nner ni inte det?

Jag vÀntar pÄ att fÄ göra ytterligare en undersökning, som jag inte vill göra men ÀndÄ vill jag, egentligen gör jag vad som helst bara jag fÄr mÄ bra igen, slippa mÄ pyton hela tiden.

Önskar min vĂ€rsta fiende detta.

Ska gÄ och lÀgga mig igen nu. Jag ska försöka att inte dröja sÄ lÀnge till nÀsta inlÀgg.

❀

Lördag

LĂ€mna ett svar

Permissionen gick ok. Jag mĂ„dde inte bra men det gick att hantera. Pappa hĂ€mtade mig vid 13 och sĂ„ Ă„kte vi hem och drack kaffe med mamma. Jag Ă„t ocksĂ„ mellanmĂ„l. TvĂ€ttade en omgĂ„ng tvĂ€tt, satt vid datorn, pratade lite med mamma… timmarna gick ganska snabbt. Jag sĂ„g inte fram emot att Ă„ka till avdelningen 😩 Nu sitter jag i dagrummet och hĂ„ller pĂ„ att somna eftersom att jag fick Theralen förut. Tröttmedicin. Jag försöker hĂ„lla mig vaken, tĂ€nk om jag börjar snarka om jag somnar 😛 VĂ€ntar pĂ„ att sonden ska bli klar sĂ„ att jag fĂ„r vara pĂ„ mitt rum. Eftersom att jag inte hann fĂ„ lunchsonden sĂ„ Ă€r det tvĂ„ pĂ„sar. Grattis, flĂ€skfia. Det Ă€r en patient som hela tiden frĂ„gar vad det Ă€r som jag har fasttejpat i ansiktet, men det hjĂ€lper inte att jag svarar för tvĂ„ timmar senare frĂ„gar hen samma sak igen.

zzzz snark zzz

FredagkvÀll

2 svar

Imorgon lördag ska jag hem pĂ„ permission mellan 13 och 16:30. Pappa kommer och hĂ€mtar mig. Det blir skönt att slippa avdelningen för nĂ„gra timmar. Jag har varit trött idag, men har inte haft lika mycket Ă„ngest som vanligt. Behövde endast ta vid behovsmedicin en gĂ„ng. Jag Ă€r sĂ„ less pĂ„ att kĂ€mpa med maten, det Ă€r en plĂ„ga. Men jag mĂ„ste. Önskar att jag fick trĂ€na, gĂ„ ut pĂ„ lĂ„nga promenader. GĂ„ bort Ă„ngesten, gĂ„ bort allt fett. Min kropp Ă€r en stĂ€ndig pĂ„minnelse om att jag existerar.

collage

6:e november

LĂ€mna ett svar

Alla kÀnslor gör bara ont. Inuti kÀnns det bÄde likgiltigt och kaosartat pÄ samma gÄng. Kall svÀrta, varm eld. TvÄ sidor av samma sjÀl.

Det som det fokuseras pĂ„ nu Ă€r att fĂ„ maten att fungera och att bryta depressionen. Jag Ă€ter, men det blir aldrig tillrĂ€ckligt. Ångestattack av maten, och sedan Ă„ngestattack av sondningen. Aldrig, aldrig hinner jag hĂ€mta igen mig. Allting skaver i mitt psyke.

Min kontaktperson brukar spela kort med mig för att jag ska tĂ€nka pĂ„ nĂ„got annat. Skip-bo, poĂ€ngpoker. Hon Ă€r snĂ€ll, försöker hjĂ€lpa. Synd att hon inte jobbar ikvĂ€ll, men det finns nog nĂ„gon annan som kan tĂ€nka sig att spela kort. Snart Ă€r det kvĂ€llsfika och medicinutdelning, sedan brukar man titta pĂ„ tv tills klockan tio, dĂ„ fĂ„r man nattmedicinen och sĂ„ Ă€r det lĂ€ggdags. Ännu en dag Ă€r över.

melllis

Muuumsigt mellis. + apelsinjuice. Bild frÄn förra veckan. MellanmÄlen pÄ för- och eftermiddag Àr minst plÄgsamma.

Ont

2 svar

Jag har mĂ„tt sĂ„ dĂ„ligt i kroppen idag, inte förrĂ€n nu pĂ„ kvĂ€llen har det blivit bĂ€ttre. Jobbigt. Jag har mest legat i sĂ€ngen och vilat. Personalen tvingade inte upp mig. Magen har gjort sĂ„ ont. Äckelsonden slapp jag Ă€ndĂ„ inte, sĂ„ dĂ„ mĂ„dde jag illa ocksĂ„.

VÀgning igÄr och jag var sÄ sÀker pÄ att jag hade gÄtt upp minst 5 kg, men istÀllet hade jag gÄtt ner 4 hekto? KÀnner mig ÀndÄ hemsk. Sedan pratade jag lite med lÀkaren pÄ ronden, han höjde seroquelen till 400 mg.

I morgon ska en kompis komma och hĂ€lsa pĂ„ mig. Det Ă€r fint med vĂ€nner ❀

BipolÀr depression

2 svar

Nu har jag fĂ„tt flytta frĂ„n psykintensiven till den ”vanliga” avdelningen, det kĂ€nns bra. Piva Ă€r otĂ€ckt.

Jag blir utmattad av all Ängest. Den sliter inte bara pÄ psyket, utan pÄ orken, pÄ kroppen ocksÄ. Sedan flera mÄnader tillbaka har jag haft magsmÀrtor nÀstan varje dag, de senaste veckorna har det varit extra jÀvligt och jag har dessutom fÄtt ett annat problem ocksÄ, ett genant problem. Vet inte om jag borde ta upp det med nÄgon. Trött blir jag iaf.

Vill bara försvinna lÄngt bort. Be om ursÀkt för allt. Tankarna Àr svarta och gör ont i mig. Vill egentligen ligga och sova, dagar som nÀtter, samtidigt som anorexin skriker Ät mig oavbrutet att jag ska röra pÄ mig. För personalen fÄr jag varken göra det förstnÀmnda eller sistnÀmnda, och det Àr kanske bra.

fjaril

28:e oktober

LĂ€mna ett svar

Jag fick permission idag för att trÀffa psykologen pÄ Àtstörningsmottagningen. Det var ett tag sedan vi sÄgs nu, före inlÀggningen var det. Hon sa att hon tyckte det var synd att jag fick en mani just nÀr jag hade kommit igÄng med dagvÄrden.
Vi försökte komma pĂ„ sĂ€tt sĂ„ att matsituationen pĂ„ avdelningen ska bli lĂ€ttare, men jag vet inte om vi kom pĂ„ nĂ„got bra.. Som det ser ut nu sĂ„ fĂ„r jag 30 min pĂ„ mig att Ă€ta upp maten, och har jag inte Ă€tit upp allt dĂ„ sĂ„ fĂ„r jag en hel sondpĂ„se oavsett om jag inte har Ă€tit nĂ„got eller har Ă€tit upp tre fjĂ€rdedelar. Det ger mig hemsk Ă„ngest att veta det. Hela mĂ„ltidssituationen gör att paniken stiger redan en halvtimme innan. Maten vĂ€xer i munnen och jag hinner nĂ€stan aldrig Ă€ta upp mer Ă€n halva portionen. Dagarna Ă€r fyllda med Ă„ngest, sjĂ€lvhat, magsmĂ€rtor, illamĂ„ende av sondnĂ€ringen, grĂ„t som trycks tillbaka ner i bröstkorgen. Jag fĂ„r inte vandra fram och tillbaka utan mĂ„ste hĂ„lla mig i vila. HĂ„lla ihop. HĂ„lla ut. Men om man inte lĂ€ngre kan hĂ„lla ut…?