Dumma flicka

Psykologens vänlighet gör ont. Hur kan vänlighet få en att vilja lipa? Som när man burit tunga saker i sin själsliga ryggsäck så länge. Dolt, inte kunnat visa, och först när man får en kram – själslig kontakt – brister allt och gråten kommer (äntligen).
Även om jag inte gråter, förstås. Och bristningen är inte synlig.

Hos E kan jag säga allt det där jag annars inte vågar säga. Jag pratar om övergreppet. Det största sveket. Talar i staccaton. Traumatisering, dumma lilla flicka. Varför plågas jag fortfarande av flashbacks? Dessa mardrömmar, både i vaket och sovande tillstånd. Min rädsla, vaksamhet. Har jag någonsin bearbetat detta?
Jag vågar inte andas.

Efter samtalet är det vägning. Vågmästare… Tre hekto upp. Det hettar i ansiktet. Jag vill ta bort så mycket som möjligt av mig själv eftersom att jag inte står ut med den jag är och den kropp som nedsmutsats av giriga händer. Min kropp är inte min. Om jag existerar så lite som möjligt minskar risken för att något hemskt ska hända.

Hemma igen, jag värmer lunch. Jag lagar min egen mat så att jag vet exakt vad som finns i den. Lagar mat så att det räcker för tre dagar i taget, mäter upp portioner på våg och lägger i plastlådor. Travar i kylskåpet. Dumma lilla flickebarn.
Äter under tystnad, i skam.