Mental överlevnad

Depressionen får gärna försvinna nu…

Jag tror att den blir värre av tillvaron här. Allt som måste..göras varje dag. Känslan av maktlöshet och förnedring. Jag har en del tankar om att jag önskar att jag vore död, fick dö, försvinna iallafall för en stund, samtidigt som en del av mig vill stanna kvar, vill inte ge upp nu. Stanna. Stanna. Jag försöker trycka undan de där fula tankarna, låter jag de ta över kommer jag att ge upp, psykiskt sett. En önskan om att vara död är inte samma som självmordstankar, även om man kan tro det.

Känslomässigt är jag så trött.

Snart ska det sättas en ny sond. Mådde för jävligt illa i flera timmar, och sedan så.. Ni som har spytt upp sondslangar och sondnäring vet hur äckligt det är =/

Vårdfolket bestämde sig för att vänta i typ 2 timmar med att sätta en ny, så att illamåendet fick lägga sig, så om en sisådär 20 minuter så ska det göras och sondvällingen sättas igång igen (lättnaden att slippa det för ett tag. dripp dropp i helvetet..)

Fick Heminevrin för en stund sedan. Tack för lindringen.

Vad gör jag på dagarna? Jag drömmer mig bort. Blundar och blundar och föreställer mig att jag är någon annanstans, på ett trevligt ställe och att jag mår bra. Skulle jag inte göra det skulle jag bli galen på riktigt, och tankarna om döden skulle ta över totalt. Försöker göra det när sköterskorna gör de hemska sakerna också, det går sådär, men hjälper lite i vart fall.

Lyssnar lite på ljudböcker också, jag har alltid avskytt fantasy-böcker men nu har jag börjat lyssna på det. Med fantasy är det liksom lättare att drömma sig bort, det är ju en fantasivärld… Så, ja, jag flyr mycket, men det är nödvändigt. Mental överlevnad.