Jag minns min allra första inläggning, den var på barnpsykiatrin, då hade jag fyllt 15.
Jag hade fått komma till en kurator på BUP och efter bara ett par veckor tyckte hon att jag mådde alltför dåligt, blev mer och mer deprimerad. Jag fick prata med en läkare som ställde en massa frågor och sedan undrade om jag kunde tänka mig att bli inlagd.
– Helst inte, sa jag.
– Är du säker?
– Jaa. (än hade jag inte lärt mig att dessa pockande frågor mycket väl kan betyda att ett LPT är på gång och att man, om man inte är alltför upprörd och borta i skallen för att fatta, ska säga ja till inläggning, då blir den oftast kortare än om man har LPT).
Så, det blev LPT och jag fattade inte vad tvångsvård var för nåt så han förklarade och jag blev helt skräckslagen.
Jag fick inte ens åka hem och packa en väska så det fick min mamma göra, och så blev jag visad in på avdelningen, och till mitt patientrum. Det var ganska stort men kalt. Rymde en sjukhussäng, ett nattbord, skrivbord och stol. Jag var så jävla rädd. Riktigt rädd. Visste ju inte riktigt vad de skulle göra med mig. Den skötare som hade följt mig in gick igenom min skolväska på jakt efter förbjudna föremål. Jag hade åkt till BUP direkt efter skolan. Skötaren hade så väldigt kalla ögon.
Det satt en fyrkantig röd knapp på väggen ovanför sängen.
-Alarm, förklarade KallaÖgonen. Vill du oss något så är det bara att trycka på den så kommer vi.
Så gick han ut, och jag la mig på sängen och stirrade i taket ända tills det var middag, som jag försökte få i mig men det gick inte så bra.
Det var under den här inläggningen som jag fick min första mani. Jag blev ordinerad Fluoxetin mot depressionen och hos bipolära kan antidepressiva lätt utlösa en första mani. Det blev helt galet, jag blev galen och verkligheten luckrades upp bit för bit. Läkarna fattade inte först av det var Fluoxetin som orsakade det hela, så jag fick fortsätta med den ett tag, ja… Jag fick en massa sömnmediciner som inte hjälpte, jag sov knappt någonting, ställde till med en massa oreda…
Jag tyckte inte att jag hade tid att äta och senare började jag tro att min mat var kryddad med gift eftersom att avdelningschefen hatade mig så mycket att hon ville se mig död… haha, tokigt…
Så jag åt inte, och tillslut skulle jag bli sondad. Har ett suddigt minne av att en kvinnlig personal säger att jag ska komma till ”behandlingsrummet” för att de ska sätta en sond, de följande minnesbilderna är tydliga men allt är ändå bara fragment. Nästa minne: jag blir nedtryckt i en bältessäng, skriker och de spänner fast mig. Nästa scen: det gör förbannat ont i min näsa och jag upptäcker att jag får en slang intryckt i mig, vill slita bort den men händerna är ju fastlåsta. Sista scenen: jag ligger i min säng och mår jätteilla.
Har ingen riktig tidsuppfattning om denna händelse.
Jättegalet alltihop men tillslut togs Fluoxetin bort och jag fick nån annan sorts medicin som dämpade mig. Var inlagd i två månader den första gången.
Louise 𓃭 Vintertanke 